Den här dikten heter " Att vara rädd för att leva" och handlar om mitt liv i ständig yrsel.


Att få leva varje dag med ett huvud som snurrar runt runt
men alla säger att det är strunt. Att aldrig kunna veta när,
var, och varför? Att komma på sig själv i sista sekund med
att benen inte orkar stå och att man ramlar ihop i skolkorridoren

Att alla samlar sig runt om mig och frågar hur jag mår.
tårarna rinnet utan att jag kan förstå varför. Att vara rädd
att gå ute och tro hela tiden att man kommer ramla ihop och att
ingen kommer att se en.

Att fara in och ut på vårdcentralen var och varannan dag och
alltid få höra samma sak "du mår helt bra"

Att skolan ringer ambulansen och jag blir rädd, för att komma
tillbaka och alla samlas runt om mig igen.

Detta är mitt liv. jag har en karusell i mitt huvud och ingen
vet vad det beror på. jag kan ramla ihop var som helst när som helst
och ingen vet vad man kan göra.

jag far in och ut på olika tester och alla är bra.

Men jag vil ge ett stort tack till mina vänner som stöttar mig och
sitter timmar på akuten med mig när jag är rädd.

Och till mina föräldrar jag vet att ni är rädda, men allt kommer
att bli bra någondag.

Någondag kommer karusellen att försvinna, men jag vet inte när,
jag vet inte hur. Men det enda jag kan göra är att hoppas!