Tystnad.

Jag har nog aldrig varit så tyst som jag är just nu.
När jag ser dig, när du är nära mig är det som att jag inte kan prata.
Jag törs inte prata med dig, för det känns som om jag gör det
så kommer jag att brista ut i gråt, och bara skrika. 

Jag ältar varje dag, varje gång jag ser dig.
Vad gjorde jag för fel, kunde jag ha hindrat det?
Eller var det kanske bara mitt eget fel som lät mig falla så hårt för dig.
Jag visste att den dagen skulle komma, jag visste verkligen det.
Men jag trodde inte att det skulle bli så svårt. 

Fick i uppgift i SV att vi skulle hålla ett tal,
och bland listan om vad för ämnen man kunde välja
fanns rubriken "bästa sättet att övervinna hjärtesorg".
Svaret är lätt det går inte.
Du måste helt enkelt lära dig att leva med det.

When a heart breaks it don´t breakeven

Egentligen vet jag inte vad jag ska säga.
Jag vet inte riktigt vad jag gör nå mer,
allt bara rullar på jag känner mig som en robot.
Jag gör de jag blir tillsagd att göra, jag gör det
som jag vet att jag måste göra.
Annars står det bara still.
Och jag kan fortfarande inte släppa tanken,
tanken om att allt är mitt fel.
Om jag kanske inte hade gjort si,
om jag inte gjort så, om jag inte hade varit så på honom.

Det värsta är att vi går i samma klass, jag ser honom hela tiden.
Men jag vet att jag kan inte går fram och krama honom.
Vi har inte sagt ett ord åt varann på sex dagar. Ska det verkligen vara så?
Det jobbigaste på hela dagen är att veta att när jag går mot mitt skåp,
så kommer du att stå där, du kommer att hålla på med din telefon,
ge mig en blick som får mig att vilja springa och låsa in mig på en toalett och gråta hela dagen,
för att sen kolla ner på din telefon igen.

Jag törs inte gråta. För när jag gör det känns det som att det är fel.
Jag tycker att det är så pinsamt, och svagt av mig.
Men det är precis vad jag är, nu är jag svag.

Floder floder, åter floder

Jag är kvinnan som står för över hälften av alla Luleås översvämningar
utan att ha några hämningar
Jag börjar lätt att rinna
och mitt hjärta brinna
då jag hör namnet på en viss man
och visst är jag nog kanske kär i han
samtidigt som jag måste inse
att han med mig nog inte vill dricka te
mina förhopningar om bröllop kan jag nog glömma
och hela mig gömma
då jag än en gång får skämmas
när hela Lule översvämmas
för tänk vilken katastrof vi skulle skapa
om jag och han skulle försöka baka.... en bulla
och ännu värre om vi skulle... rulla
ned för en backe i varandras famn
med rikting mot en hamn
i hopp om att landa i vatten
utan att blöta ner hatten
där skulle min stråle endast skada fiskar
när Cam min rumpa smiskar
med hans grova hand
jag kommer till ett annat land
där har vi sex på en strand
tyvärr får mina skinkor sluka sand
det är dock ett pris jag kan ta
för att min älsklings kuk i fittan ha
nu är det slut med porren
jag ska gå och använda borren
du får själv gissa till va
kul ska då jag i alla fall ha

-

Tjej: Varför följer du efter mig?
Pojken: Jag är kär i dig.
Tjej: Då har du inte träffat min vän. Hon är snyggare och står bakom dig.
Pojken: (tittar) ingen där.
Tjej: Om du verkligen älskat mig skulle du inte ha vänt dig om.

*


Novell - Mötet

Här efter många om och men, kommer en novell! :D

  Mötet

Mamma hade berättat att hon träffat en ny kille. Undra hur han är. Han kanske är lika snäll som hennes förre kille han hette Peter och jobbade som polis, han bjöd mig alltid på glass innan maten. Eller kanske som han innan de, han hette Tomas vill jag minnas, men han iallfall gav mig alltid presenter och pengar.

Mamma har sagt att den nya killen heter Jonas, och han jobbar som en brandman. Han skulle tydligen ha en liten dotter, som är lika gammal som mig. Så jag skulle få ett syskon. Jag blev ledsen. Jag hade alltid varit det enda barnet, jag trivdes med det, jag ville inte att min mamma skulle älska någon annan mer än vad hon älskar mig. Men det berättade inte jag till mamma, utan jag låtsades bara vara glad för henne skull än en gång.

Idag var dagen som jag skulle få träffa min mammas nya kille Jonas för första gången. Jag kände min inte allt så glad, jag ville absolut inte träffa hans dotter. Som en vanlig lördags morgon satt jag och mamma och tittade på barnprogram och åt en skål med chokladpuffar till frukost. Kvällen innan hade mamma berättat så mycket om Jonas så det kändes som att hon hade känt honom hela sitt liv, och inte bara några veckor. Hon hade inte bara pratat på om Jonas och han dotter Alice. Hon hade också storstädat hela lägenheten även mitt rum. Egentligen gillade jag inte att hon gjorde det, för jag kunde gott och väl hålla reda i mitt rum själv, men när mamma städade så brukade hon dammsuga, dammtorka och skura också, det brukade inte jag. Hon hade också satt fram kläder som jag skulle ha på mig, och dem hade jag satt på mig idag när jag vaknat och vikt undan min spiderman pyjamas.

Det pirrade till i både min och mammas mage när vi kunde höra tre snabba knackningar på våran dörr. Mamma reste sig upp tog mig i handen och drog upp mig ur soffan. Jag röck så klart bort handen ganska snabbt, för det är ju löjligt att hålla mamma i handen när man är 9 år gammal. Man kunde se att mamma blev lite ledsen, men hin låtsades som ingeting och fortsatte gå mot dörren. Hon öppnade dörren och där stod en man och en liten flicka. Flickan kände jag väl igen, hon gick i min klass. Varför hade inte mamma kunnat säga att hon har blivit tillsammans med Alices pappa? Hon visste ju att vi gick i samma klass. Jonas kom fram till oss, först gav han min mamma en kram och sedan kom han fram och tog mig i hand. Han mumlade något om att män kramas inte, utan de tar varandra i hand. Jag lyssnade inte riktigt, utan koncentrerade mig på Alice, som fortfarande stod kvar vid dörren. Jag gick fram till henne och frågade om jag kunde ta hennes jacka. Hon tvekade först, men sedan tog hon av sig den och gav den till mig.

 

Mamma visade Alice och Jonas runt i lägenheten. Egentligen var det inte så jätte mycket att se. Det var då mitt rum, mammas rum, vardagsrummet, badrummet och köket. En helt vanlig lägenhet kan man väl kanske säga. Men iallfall. När mamma hade visat våra gäster omkring i lägenheten tåg jag med mig Alice till mitt rum. Vi satte oss i min lilla blåa soffa. Jag frågade om hon vile se filmen " Princessan och grodan"

När filmen var slut så knackade på min dörr, det var mamma som kom ovh berättade att maten var klar. Vi gick till köket och där stod Jonas och dukade fram till alla oss fyra. Dem hade lagat Köttbullar och mackaroner, alla var nöjda och vi satt och åt i tystnad. Tills jag plötsligt råkade tappa min gaffel på golvet. Jag böjde mig ner för att ta upp gaffeln från golvet, och när jag rätat till mig på stolen så fick jag ett slag i ansiktet. Slaget kom från Jonas, och det gjorde så ont, det sved i ansiktet och jag kunde inte bara hålla tårarna från att komma.

" Lek inte med maten"  sa han

Det tog inte ens en sekund innan mamma reser dig upp från stolen, drar upp Jonas från sin plats så att den vita stolen far i backen. Hon slår honom tre gånger hårt i ansiktet, för att sedan slänge ut honom ur lägenheten. Jag och Alice satt kvar på våra platser vid border, mina tårar hade slutat rinna, men jag var fortfarande röd på min kind efter slaget.

Min mamma gick fram till Alice och satte sig på knä bredvid henne.

 

” Har han slagit dig också?” frågade mamma

 

Alice började gråta. Både jag och mamma tolkade hennes gråt som ett ja. Mamma tog Alice i sin famn och berättade att han aldrig mer skulle röra henne eller något annat barn. Mamma ringde till Alices mamma för att berätta vad som hänt. Det tog bara någon minut innan hennes mamma knackade på våran dörr. Hon tog med sig Alice hem till sig, och hon behövde aldrig mer träffa Jonas.

 

Det var första och sista gången jag träffade min mammas kille Jonas.

 

 

 

Skrivuppgift snäckorna  

Olivia Holstad ES1A     


...

Il mondo intero è il mio campo | Hela världen är mitt fält

Vet ni vad alla mina novelläsare!!

Imorgon hade jag faktiskt tänkt starta en ny novell, vet inte än om det blir en stafettnovell eller en oneshot, men mest troligtvis en stafett, för det är dom som är roliga. Men jag ska ta och fundera nu under natten och lite saker, men jag har lite i min hjärna som jag tänkter lite på :)

This pain will die

Hold your head up high
And this pain will die
Somehow, somewhere, just try
You're living in the dark
Where no one can see your tears
But hold your head up high



Riktigt sugen...

På att skriva en ny novell, men det är bara det att jag har ingen aningn om vad den novellen skulle kunna handla om! Jag vet att jag vill skirva om ungdomar iaf, men sen har jag ingen anging om vad det skall vara! För alla som kanske läste " En hopplös sommar romans" Så är den nedlagd om ni inte redan har kommit på det xD

Kan ni snälla inte ge mig förslag på vad jag kan skriva om?

Ensam i mörkret Oneshot

Tjosan! En novell som jag skrev som svenska novell, har ingen anign om vad jag har fått för betyg påren, men jaja :P 


Ensam i mörkret

 

Jag tittade ner på den lilla stickan som jag visste skulle förändra mitt liv. Nu såg jag det. Plusset, ett litet rosa pluss, detta betydde bara en sak. Jag är gravid. Jag fick panik, en klump i min hals som bara växte, snabbt. Vad ska jag göra? Mitt liv är över.

Det var tre veckor sedan nu. Det hände dagen som jag fyllde 16 år. Jag hade verkligen sett fram emot denna dag, drömt om den sedan jag var en liten flicka, men det blev inte som jag trodde. Detta var dagen som jag och mina kompisar skulle dricka alkohol för första gången. Kvällen började med att jag satt hemma och plattade mitt svarta spretiga hår. Det pep till i min telefon och jag hade fått ett sms. Jag sträckte mig efter min telefon som låg på det svarta sängbordet. Smset kom från ett dolt nummer, så jag hade ingen aning om vem det var den här gången. “ Du vet att jag kommer få dig” stod det. Men jag orkade inte bry mig eftersom att det inte var första gången som jag fick ett sånt här sms, så jag fortsatte med mitt hår.

När jag var på väg en från festen hade jag druckit mer än vad jag hade tänkt mig. Jag kunde inte riktigt gå rakt, och jag sluddrade de gångerna som jag försökte prata. Ute så var det väldigt kallt och mörkt. Jag var inte alls säker på vad klockan var men jag uppskattade att den var ca 01.00. Mina vänner hade erbjudit sig att följa mig hem, eftersom att jag var ganska full, men jag envisande mig om att jag kunde gå själv.

I parken så träffade jag Alex. Jag stannade och vi pratade på om allt och ingenting en ganska så lång stund med varandra.

- Vill du ha skjuts hem? Frågade Alex

Eftersom klockan var så mycket, och för mig skulle det ta minst 40 minuter att komma hem, så tackade jag ja. Medan vi gick mot hans bil tog han min hans i sin, men jag röck bort den så fort jag kunde och stoppade ner den i min ficka, för jag ville inte att han skulle inbilla såg något.

Jag minns att jag inte kände till vägen som han körde, men jag tänkte inte vidare på det då. Alex la sin arm runt mina axlar. Just då orkade jag faktiskt inte bry mig alls, men jag kände mig ganska äcklad och hotat, för man hade ju hört rykten om honom på skolan.

- Snälla kör hem mig, bad jag honom

Han böjde sig fram och viskade i mitt öra:

- Jag sa ju att jag skulle få dig, han som svar väste.

Sedan blev allt bara svart och jag kan inte komma ihåg något mer.

När jag vaknade igen låg jag i min säng fullt på klädd och inte ett hårstrå på sniskan. Hade jag bara drömt? Jag sträckte mig återigen efter min telefon som låg på det svarta sängbordet. Jag hade fått ett till sms, denna gång från Alex “ Jag hoppas att du njöt, fast du hade däckat”

Jag tittade på mig själv i spegeln, och sedan på stickan med det rosa plusset, och upp i spegeln igen. Mina ögon som vanligt vis var bruna, var nu rödgråtna, mitt svarta spretiga hår låg klistrat mot mitt ansikte. Det här går inte. Jag är bara 16 år och gravid, tänkte jag. Jag försökte att torka bort mina tårar, men det gick inte, de kom bara tillbaka. Jag tvättade mig i mitt ansikte, och sminkade mig för att försöka dölja att jag hade gråtit.

I skolan träffade jag min kompis Johanna. Vi kramade om varandra och började gå mot våra skåp som var på andra sidan skolan.

- Alltså hur mår du egentligen? Frågade Johanna-

Skulle jag berätta för henne? Vi brukade vanligtvis berätta precis allt åt varandra, jag visste allt om henne, och hon visste nästan allt om mig, men nej. Detta kunde jag bara inte berätta.

- Jag tänkte för du har varit ganska annorlunda sedan festen. Lade hon till.

- Nej då, jag är bara lite trött och sliten, fick jag fram efter ett tag.

Den första lektionen som vi hade var svenska, vår lärare var som vanligt inte där. Men denna gång hade hon lämnat en uppgift på tavlan, en skrivuppgift. Vi skulle skriva om någonting som berörde oss, hela klassen kom fort igång att skriva. Några skrev om sina pojkvänner, vissa om djur och andra om musik. Johanna skrev om vänskap, våran vänskap. Men jag hade bestämt mig så fort jag såg uppgiften, jag skulle skriva mitt avskedsbrev.

Jag vill inte leva kvar på denna jord!


Rengbågens alla färger

En novell jag skrev för typ ett år sedan. Dock är jag inte så jätte nöjd med den. Det är en så kallad tidningsnovell så det fick inte heller vara så mycket breskrivningar =/


Regnbågens alla färger

Där står hon med handduken virad runt sin kropp. Vi hade nyss slutat från idrotten och satt i tjejernas omklädningsrum.

Hon är så vacker tänker jag. Men hon märker ju inte mig. Jag är ju bara Hanna äckel Hanna, medans hon är Sofia skolans snyggaste hejaklacksledare.

Sofia tittade snabbt på mig, och sedan viskade hon någonting åt sina vänner. Alla kollade på mig och började skratta.

- Vad glor du på din lebba?, skrek Sofias kompis Louise.
- Ingeting, Sa jag och böjde ner mitt huvud.

Jag började snabbt klä på mig och skyndade mig till matsalen. Jag fick sitta själv i mitt bord i hörnet som vanligt.

Sofia och hennes följe kom in i matsalen. Jag skyndade mig att äta upp eftersom jag fortfarande skämdes över det som hänt i omklädningsrummet.

Nästa lektion var kemi. Ja, tänkte jag för mig själv. En lektion vart jag sitter ensam. Men mot min fasa när jag kom in till kemi salen så hade vår lärare skrivit upp labbpartners på tavlan. Jag letade upp mitt namn och såg att min partner var Sofia. Mitt hjärta tog ett snabbt skutt och jag gick och satte mig bredvid Sofia

- Hej. Sa Sofia.
- Hejsan, svarade jag.

Sedan satt vi under en pinsam tystnad i minst tre minuter till Sofia bröt den

- Du jag fattar ingenting av det här, gör du ? frågade Sofia.
- Nja, rätt så mycket i alla fall. Svarade jag.
- Bra vill du komma hem till mig ikväll och hjälpa mig? frågade Sofia.
- Ja, det skulle jag väl kunna. Sa jag.

Sofia gick hem efter skolan. När hon var hemma så gick hon till köket och gjorde en kopp varm choklad och satte sig på deras inglasade altan.

Sofia började tänka tillbaka på skoldagen och skrev i sin dagbok.

Min skoldag började med att jag hade idrott i två timmar. När jag var i omklädningsrummet så märkte jag att Hanna tittade på mig. ” äckel Hanna stirrar på mig” hade jag viskat till mina kompisar. Jag ångrade direkt när jag sa det. När Louise skrek ” Lebba” åt henne så kändes det som att jag fick ett knivhugg i magen, skulle hon skrika det åt mig också om hon visste att jag hade en hemlig förälskelse i Hanna.

När Hanna var hemma så började hon fixa till sig direkt. Hon tog på sig sina finaste jeans och linne. Hon fixade till håret och sminkade sig ovanligt mycket.

Sofia började städa till rum, och brände en skiva med hennes favorit musik. Sedan gick hon ner till köket och fixade där så att hon och Hanna skulle få plats.

Jag började gå hem till Sofia. Jag visste precis var hon bodde fast jag aldrig hade varit där. När jag såg huset fick jag en klump i min mage. Jag gick fram till dörren och ringde på.

Sofia öppnade dörren och visade in mig till köket. Sofia serverade sig själv och Hanna ett glas cola.

De satte sig vid bordet och började jobba med kemin. När de hade jobbat ett par timmar under mycket prat och lite jobb så sa Sofia.

- Ska vi se en film?
- Javisst, svarade Hanna.

Hanna gick in till vardagsrummet och började titta vad det hade för spännande filmer.

Sofia var i köket och poppade popcorn och hällde upp mer cola i glasen.

När Sofia kom in till vardagsrummet såg Hanna och Sofia varandra i ögonen en lång stund.

- Har du hittat någon film? Frågade Sofia.
- Jo, Prom night.

Sofia tog filmen och satte in den i dvd spelaren Sedan började hon fiffla med massa fjärrkontroller och förstärkare.

När filmen började så satt Sofia och Hanna så nära varandra att de kunde höra varandras andning.

Filmen var väldigt läskig och för varje gång Hanna och Sofia hoppade till så kom de varandra ännu närmare.

När filmen var slut så märkte Hanna och Sofia att de höll varandra i handen.

Sofia tänkte för sig själv, nu orkar jag inte mer jag kan inte stå ut med att vara ifrån Hanna. Men vad kommer Louise och mina kompisar säga? Det skiter jag i! Jag älskar Hanna och jag vill ha henne nu !

Sofia tittade länge och djupt in i Hannas ögon. Då såg hon det. Ett tecken på osäkerhet.

Hanna tänkte för sig själv, Vad ska jag göra? Vad är det hon vill? Tycker Sofia om mig? Eller spelar hon bara ett spel?

Hanna ställde sig upp hastigt och tog sina saker och sprang ut, Det hade börjat regna. Sofia sprang efter henne. Hanna hörde hur Sofia närmade sig henne. Sofia fick tag i Hannas arm. De stannade upp båda två.

- Varför sprang du iväg? Frågade Sofia
- Jag klarar inte av detta längre! Jag älskar dig, sa Hanna.
- Jag älskar dig också, sa Sofia

Där stod de helt genom blöta av regnat och tittade på varandra. Det fanns ingen ute, utan det var bara de två, Hanna och Sofia.

Sofia lutade sig fram mot Hanna och de möttes i en varm och innerlig kyss.

När Hanna kom hem den kvällen så var hon på ett jätte bra humör. När hon gick fram till spegeln och mötte sin blick, hon mötte inte den osäkra blicken längre. Utan det var starka och säkra ögon. Hon var inte rädd längre för att hon visste att Sofia älskade henne.

När Sofia och Hanna såg varandra i skolan dagen efter så gick Sofia fram till Hanna och tog Hannas hand i sin.

- Fan vad äcklig du är Sofia, är du också en jävla lebba nu ? Skrek Louise.

Sofia vände sig om mot Hanna och sa ” Hellre lycklig och äcklig än ensam och populär”

jag vet inte....

Jag vet inte vad jag ska göra.
Jag vet inte vad jag vill göra.
Jag vet inte hur det kommer att bli.
Jag vill bara ha lite tid.


Du vet vem du är.


att vara rädd för att leva

Den här dikten heter " Att vara rädd för att leva" och handlar om mitt liv i ständig yrsel.


Att få leva varje dag med ett huvud som snurrar runt runt
men alla säger att det är strunt. Att aldrig kunna veta när,
var, och varför? Att komma på sig själv i sista sekund med
att benen inte orkar stå och att man ramlar ihop i skolkorridoren

Att alla samlar sig runt om mig och frågar hur jag mår.
tårarna rinnet utan att jag kan förstå varför. Att vara rädd
att gå ute och tro hela tiden att man kommer ramla ihop och att
ingen kommer att se en.

Att fara in och ut på vårdcentralen var och varannan dag och
alltid få höra samma sak "du mår helt bra"

Att skolan ringer ambulansen och jag blir rädd, för att komma
tillbaka och alla samlas runt om mig igen.

Detta är mitt liv. jag har en karusell i mitt huvud och ingen
vet vad det beror på. jag kan ramla ihop var som helst när som helst
och ingen vet vad man kan göra.

jag far in och ut på olika tester och alla är bra.

Men jag vil ge ett stort tack till mina vänner som stöttar mig och
sitter timmar på akuten med mig när jag är rädd.

Och till mina föräldrar jag vet att ni är rädda, men allt kommer
att bli bra någondag.

Någondag kommer karusellen att försvinna, men jag vet inte när,
jag vet inte hur. Men det enda jag kan göra är att hoppas!