Tjosan! En novell som jag skrev som svenska novell, har ingen anign om vad jag har fått för betyg påren, men jaja :P 

Ensam i mörkret

 

Jag tittade ner på den lilla stickan som jag visste skulle förändra mitt liv. Nu såg jag det. Plusset, ett litet rosa pluss, detta betydde bara en sak. Jag är gravid. Jag fick panik, en klump i min hals som bara växte, snabbt. Vad ska jag göra? Mitt liv är över.

Det var tre veckor sedan nu. Det hände dagen som jag fyllde 16 år. Jag hade verkligen sett fram emot denna dag, drömt om den sedan jag var en liten flicka, men det blev inte som jag trodde. Detta var dagen som jag och mina kompisar skulle dricka alkohol för första gången. Kvällen började med att jag satt hemma och plattade mitt svarta spretiga hår. Det pep till i min telefon och jag hade fått ett sms. Jag sträckte mig efter min telefon som låg på det svarta sängbordet. Smset kom från ett dolt nummer, så jag hade ingen aning om vem det var den här gången. “ Du vet att jag kommer få dig” stod det. Men jag orkade inte bry mig eftersom att det inte var första gången som jag fick ett sånt här sms, så jag fortsatte med mitt hår.

När jag var på väg en från festen hade jag druckit mer än vad jag hade tänkt mig. Jag kunde inte riktigt gå rakt, och jag sluddrade de gångerna som jag försökte prata. Ute så var det väldigt kallt och mörkt. Jag var inte alls säker på vad klockan var men jag uppskattade att den var ca 01.00. Mina vänner hade erbjudit sig att följa mig hem, eftersom att jag var ganska full, men jag envisande mig om att jag kunde gå själv.

I parken så träffade jag Alex. Jag stannade och vi pratade på om allt och ingenting en ganska så lång stund med varandra.

- Vill du ha skjuts hem? Frågade Alex

Eftersom klockan var så mycket, och för mig skulle det ta minst 40 minuter att komma hem, så tackade jag ja. Medan vi gick mot hans bil tog han min hans i sin, men jag röck bort den så fort jag kunde och stoppade ner den i min ficka, för jag ville inte att han skulle inbilla såg något.

Jag minns att jag inte kände till vägen som han körde, men jag tänkte inte vidare på det då. Alex la sin arm runt mina axlar. Just då orkade jag faktiskt inte bry mig alls, men jag kände mig ganska äcklad och hotat, för man hade ju hört rykten om honom på skolan.

- Snälla kör hem mig, bad jag honom

Han böjde sig fram och viskade i mitt öra:

- Jag sa ju att jag skulle få dig, han som svar väste.

Sedan blev allt bara svart och jag kan inte komma ihåg något mer.

När jag vaknade igen låg jag i min säng fullt på klädd och inte ett hårstrå på sniskan. Hade jag bara drömt? Jag sträckte mig återigen efter min telefon som låg på det svarta sängbordet. Jag hade fått ett till sms, denna gång från Alex “ Jag hoppas att du njöt, fast du hade däckat”

Jag tittade på mig själv i spegeln, och sedan på stickan med det rosa plusset, och upp i spegeln igen. Mina ögon som vanligt vis var bruna, var nu rödgråtna, mitt svarta spretiga hår låg klistrat mot mitt ansikte. Det här går inte. Jag är bara 16 år och gravid, tänkte jag. Jag försökte att torka bort mina tårar, men det gick inte, de kom bara tillbaka. Jag tvättade mig i mitt ansikte, och sminkade mig för att försöka dölja att jag hade gråtit.

I skolan träffade jag min kompis Johanna. Vi kramade om varandra och började gå mot våra skåp som var på andra sidan skolan.

- Alltså hur mår du egentligen? Frågade Johanna-

Skulle jag berätta för henne? Vi brukade vanligtvis berätta precis allt åt varandra, jag visste allt om henne, och hon visste nästan allt om mig, men nej. Detta kunde jag bara inte berätta.

- Jag tänkte för du har varit ganska annorlunda sedan festen. Lade hon till.

- Nej då, jag är bara lite trött och sliten, fick jag fram efter ett tag.

Den första lektionen som vi hade var svenska, vår lärare var som vanligt inte där. Men denna gång hade hon lämnat en uppgift på tavlan, en skrivuppgift. Vi skulle skriva om någonting som berörde oss, hela klassen kom fort igång att skriva. Några skrev om sina pojkvänner, vissa om djur och andra om musik. Johanna skrev om vänskap, våran vänskap. Men jag hade bestämt mig så fort jag såg uppgiften, jag skulle skriva mitt avskedsbrev.

Jag vill inte leva kvar på denna jord!