Josefine jag älskar dig så jävla mycket. Du är ljuset i mitt mörker. Du är speciell för mig helt underbar. Utan dig ingen mig. Du är min bästavän. Jag vet alltid vart jag har dig, du vet alltid vart du har mig. 

 

Jag kan inte beskriva glädjen jag upplever när jag är med dig. Alla tokiga saker som vi kan göra tillsammans. Jag minns fortfarande första gången som jag träffade dig. Det var på kören, jag kände inte dig. Jag kände Evelina som du var med. Den gången visste jag inte att det var vi som skulle bli bästa vänner. Sedan började vi på samma skola. Sen efter det så blev vi så bra vänner. Vad händer då? Jo, jag flyttar ifrån Gällivare. Men det har vår vänskap klarat så otroligt bra iallafall. 

 

Visst vi pratar inte varje dag, vi pratar inte ibland på någon vecka. Men det gör som inget, vi vet ändå allt om varann, på något sätt känner vi alltid av varann. När jag tänker på dig, tänker jag mig dig som en syster. När jag kommer hem till er, ser jag ett andra hem, och inte bara ett andra hem, utan också en andra familj. 

 

När jag vet att är ledsen så känns det som att något i mig brister. Men jag känner att nu är det jag som måste vara stark. För du har fått vara den starka av oss alldels för många gånger när jag har ringt och gråtit i telefonen åt dig. Det har alldles för många gånger varit du som har sagt åt mig vad det är jag ska göra för att jag inte kan tänka själv. Så nu är det min tur. 

 

Jag tänker aldrig att lämna dig, jag skulle inte bry dig om du sa åt mig att dra år helvete, för jag kommer alltid att älska dig no matter what och jag kan bara hoppas att du känner samma sak. 

 

 

För dig min bästavän, syster, klippa