Hur allt började - Inledning

Jag har så länge jag kan minnas älskat saxofoner. Men jag minns fortfarande hur allt började. Det var när jag var väldigt liten, jag minns inte exakt hur gammal jag var, men jag gick nog fortfarande på dagis. Jag, min lillasyster och min pappa åkte till Kalmar för att hälsa på min pappas moster och hennes familj, hennes man Mats jobbade på en cirkus som fanns på Öland vart det fanns en nöjespark som var öppen om somrarna, där fanns då cirkus, tivoli, en djurpark osv. Pappas kusin Sebastian var med som artist på cirkusen, och då tyckte min pappa att vi skulle gå och titta på honom, vilket vi då gjorde. Och när han kom ut så spelade han då saxofon han spelade Charlie Chaplins låt Smile. Det var första gången som jag kom i kontakt med en saxofon som jag kan minnas. Och sen dess var jag fast, jag visste att detta vill jag hålla på med.

Jag och min saxofon

När jag gick i trean, så var det äntligen dags att få möjligheten att spela ett instrument i via kulturskolan i Gällivare. Jag visste direkt vad jag skulle välja, och det var då saxofon, och det gjorde jag. Tiden gick och det var flera stycken i min klass som hade fått börja spela sina instrument, men inte jag. Hela trean gick utan att jag fick börja spela saxofon. Jag började i fyran, och då andra veckan kom det en man till vårt klassrum och frågade efter mig, och det var Tomas min saxofon lärare. Jag fick alltså erbjudandet att börja spela saxofon, och jag tackade då ja, och var super glad.

När jag börja i femman så fick jag min alldels egen saxofon, en Yamaha, de var det bästa man kunde ha då tyckte jag. I femman fick jag också börja i kulturskolans blåsorkester som hette Lirarna. Jag tyckte att det var så stort. Vi träffades en gång i veckan och spelade, och vi repade till konserter, till läger som vi fick åka till, och det bästa var att man fick träffa andra som också spelade blåsinstrument. På våren i femman fick jag åka på mitt första läger. Det var i Kittilä I Finland. Då spelade vi hela i stort sett hela dagarna och när vi var lediga fick vi gå på badhuset och vara nere i spelhallen.

I sexan började jag spela i Jazzensemblen, det var en mycket mindre grupp av blåsinstrument, vi var nog bara 6 stycken. Och vi spelade bara improvisationsmusik. Jag minnas att nä jag var mindre såg jag alltid upp till dem som fick spela i jazzensemblen, och jag blev så lycklig när jag själv fick börja spela. Det var så jag verkligen visste att detta kommer jag vilja göra resten av mitt liv. Att spela jazz innebar att man fick göra mycket mer saker, vi fick små spelningar på fik, vi kunde åka på läger som inte de andra fick osv. När jag spelade i jazzensemblen och var på mitt allra första Blue Bird läger fick jag för första gången träffa en Norrbotten Big Band spelare, det var Dan Johansson, första trumpeten. Han ledde oss ett tag när vi fick spela, jag fick spela några solon och det var inte så mycket mer med det. Men när jag kommer till min lektion med Tomas veckan efter så berättade han att Danne hade berömt mig väldigt mycket för mina solon, och hade sagt att en dag kommer jag att bli väldigt bra. Allt flöt på, jag utvecklades och jag älskade verkligen att hålla på med improvisationsmusik. När jag gick i åttan så fick jag ett stipendium som Gällivares bästa saxofonist det året.

När jag flyttade hit till Luleå. Så trodde jag att allt skulle bli så mycket bättre. Jag skulle få utvecklas, få spela mycket mer jazz, med nya lärare, elever osv. Men när jag kom hit, fick jag veta att det inte finns en enda jazzgrupp i Luleå. Mitt inså A som jag hade var så himla tråkigt. Jag fick spela låtar som jag spelade i femman med min lärare från Gällivare. Jag fick aldrig spela jazz, och jag kände verkligen att jag höll på att ge upp med saxofonen. Jag började vårterminen i ettan med att börja i kulturskolans blåsorkester Blåsningen. Det var ungefär det värsta jag någonsin har gjort. Låtarna var så tråkiga och spela, jag tyckte inte om personerna som spelade i orkestern och jag mådde verkligen dåligt när jag skulle på repen. När dem berättade åt oss att vi skulle marschera genom staden, då fick jag verkligen nog. Så fort jag kom hem så mejlade jag lärarna och berättade att jag inte tänker komma tillbaka.

Men den 26 april hände något som förändrade min saxofonkarriär snabbt. Det var en man som ringde mig som hette Jan Thelin och frågade om jag ville börja spela saxofon i AYJO, AYJO är en grupp ungdomar, de bästa i norrbotten som spelar blåsinstrument som samlas några gånger om året och spelar tillsammans, och blir handledda av NBB, Norrbotten Big Band.

Allt har ett slut

Men mitt saxofonspelande är långt ifrån slut. Visst har jag som alla personer som spelat samma instrument i flera år varit riktigt less på saxen, vilja slänga den i väggen och bara sluta totalt. Men jag alltid vetat att detta vill jag hålla på med, så då kan man bara inte ge upp. Och allt blir bara bättre och bättre, jag har gått från att sitta själv och spela med en lärare, till att få vara med i en liten orkester, till att få börja spela jazz, till att tillslut få det så bra man i stort sett bara kan. Nu har jag en typ handledare på NBB som bryr sig om hur jag utvecklas, och hjälper mig så fort jag behöver det. Jag ska få åka på en resa till Norge och spela jazz med en massa tjejer i min ålder. Jag skulle inte säga att det hade kunnat bli så mycket bättre.

Haha, om det nu var någon som orkade läsa allt det där. Men det handlar iaf om mig och mitt saxofonspelande :)