Otrogen med min bästa vän del 17

Jag vaknade med ett ryck morgonen där på. När jag vaknade så var Madelene redan borta, hon hade säkert fått åka hem medans jag sov. Jag tryckte på den röda knappen som sköterskan hade visat mig igår. Det tog bara 2 minuter innan det kom en sköterska in springandes.  Det var inte samma sköterska som igår, utan detta var en ny, hon kanske var i 35 års åldern och hade svart medel långt hår.

- Hur är det, behöver du hjälp med någonting?, frågade hon mig

- Nej, inte direkt, jag har bara två frågor, 1 när får jag åka hem och 2 när är det frukost?, frågade jag.

- Tyvärr kan jag inte svara på när du får åka hem, det måste din läkare göra. Och tyvärr har du missat frukosten, den slutade för 10 minuter sedan. Men vad vill du ha så kan jag komma hit med lite åt dig, sa hon och log.

- oj, jag skulle gärna vilja ha lite fil med flingor bara, utan socker, svarade jag.

- Okej, jag kommer med det på ett litet tag, svarade sköterskan, och gick ut mot dörren.

Jag tog upp min telefon från lådan för att titta om det var någon som hade ringt, men det avr det inte. Men jag hade fått ett sms av min mamma denna gång igen “ Hejsan gumman, hoppas att du har det bra. Jag har pratat med Tobias för ett litet tag sedan, och han sa att vi kunde hämta hem dig idag, vid 2 tiden, så ta hand om dig så ses vi snart / Mams “ 

När jag hade läst klart smset så ringde det i min telefon, det var Robin.

- Hejsan älskling, svarade jag.

- Hej gumman, hur mår du?, frågade han.

- Jag mår bra och jag får komma hem snart igen, svarade jag.

- Vad bra. Kommer du hit, eller åker du hem till dina föräldrar, frågade han.

- Jag åker hem till mamma och pappa, hade tänkt berätta till dem om graviditeten, svarade jag.

- Okej då, men jag kan ju vara med om du vill, sa han.

- Okej, kom till mig efter middags tid. Men nu ska jag nog få lite mat snart, Puss och kram älskar dig, sa jag.

- Okej, älskar dig med, sa han och la på.

När jag hade lagt på med Robin och än en gång lagt ner telefonen i den lilla lådan, så kom sköterskan in igen med en bricka, och på den så var den, en talldrick med fil och flingor, ett glas med apelsin juice och en muffin. Jag var så hungrig att jag började hugga in på maten direkt, och innan jag ens hade blinkat i stort sett så hade jag ätit upp allt inklusive muffinsen, men då kom jag på att jag hade kvar mitt godis som jag hade fått av mamma, så jag började ta och hugga in på det också. 

Vid 2 tiden kom mina föräldrar och hämtade mig från sjukhuset, de pratade lite med Tobias min läkare och skrev på mina papper, när mamma och pappa frågade vad det var som hade hänt så sa han att de inte visste riktigt med det kunde ha varit en chock bara, och medans han sa det åt den, så gav han mig en blick som jag visste precis vad den betydde.

När jag var hemma från sjukhuset så gick jag till köket och kollade vad vi hade hemma, för jag hade nämligen tänkt att göra mat idag. Så när jag öppnade kylen så där fanns det en fläskfilé på tining, och det fanns också ett gäng med bakpotatisar. Så jag började direkt med maten, till fläskfilén så gjorde jag en marinad på soya, grädde, vitlök och lite sambalolek. Fläskfilén fick stå och dra i kylen i två timmar och medans den gjorde det så bakade jag cupcakes. När jag hade gjort middagen klart och vi hade ätit, så ringde jag till Robin och bad honom komma över.

Jag började plocka undan i köket, slog på en diskmaskin och gjorde kaffe, när jag klar med det, så satte jag cupcaksen på ett fint fat och dukade fram på bordet med små fat och kaffe koppar. Strax innan 7 på kvällen så var Robin hemma hos oss. Så jag och han samlade mina föräldrar i köket.

- Ja, mamma, pappa. Jag och Robin har någonting vi vill berätta, började jag. 

- ja?, frågade mamma.

- Ja, det finns inget lätt sätt att säga detta på så, jag kommer bara att säga det. Jag är gravid. Sa jag.

- Men lilla gumman, är du säker?, frågade pappa.

- Nej, men jag tog ett gravtest och det visade positivt i alla fall. Svarade jag. 

Robin som satt tyst bredvid mig, tog min hand i sin och satte den på hans höft.

- Okej, men ni har inte tänkt på möjligheterna? Anna du är ju trots allt bara 15 år.

- Nej, det är inte ens att överväga. Svarade jag snabbt men bestämt. 

- Jaja, men det finns väl inte så mycket mer vi kan säga då. Du och Robin verkar ju trots allt ha bestämt er. Sa min pappa.