Okeej, vet att det var längesedan jag skrev. skriver imorrn lovar!

Men här kommer en ny novell som jag har skrivit :D

Jag minns denna kväll som att det var igår. Men det är snart 2 år sedan.

Det hände när jag var14 år. Det var när jag skulle gå hem från en kompis som hade haft filmkväll.

Klockan var 21.20, och jag skulle vara hemma 21.30. Men jag visste att jag aldrig skulle hinna med det. Den upplysta vägen skulle ta ca 30 minuter att gå, och att gå igenom skogen skulle bara ta 15 minuter. Men jag minns mammas ord. " Gå inte igenom skogen vad som än händer ".

Men jag tänkte för mig själv. Att det kan ju inte vara så farligt. Och det skulle ta mycket snabbare. För om jag skulle komma hem för sent skulle jag få utegångsförbud. Och det kunde jag bara inte få.

Så jag beslutade mig snabbt för att gå igenom skogen. När jag kom fram till den lilla smala stigen, så kände jag hur hjärtat slog snabbare och snabbare. Och klockan var redan 21.30. Jag började gå in mot skogen, och när gick där så hörde jag någon som grät. Det lät som en liten flicka.

Ljuden kom från ett träd, och när jag kollade riktigt noga. Och då såg jag. Det var en liten flicka. Och jag gick så snabbt jag bara kunde till henne.

När jag kom fram till den lilla flickan så satt hon med huvudet mot sina knän.

- Hur är det?. Frågade jag.

Flickan kollade upp mot mig och då mot min fasa ser jag, hon har fyra stora rivsår över hela ansiktet, och ena ögat var borta. Jag tog henne i min famn och började springa, jag sprang så fort jag kunde. Den lilla flickan grät fortfarande, och jag visste att om jag inte skyndar mig så kommer hon inte att klara sig.

När jag kom ut ur skogen och såg mitt hus så var det som att jag fick en adrenalin kick.

När jag kom in så satt min mamma i fåtöljen och kollade på tv. När hon såg mig så. Tog hon direkt telefonen och ringde 112.

Jag la den lilla flickan på en filt i köket och hämtade handdukar och började torka bort blodet från hennes ansikte. Och då kom min mamma in i köket.

- Vad har hänt?, frågade mamma.

- Okej, jag var sen. Gick igenom skogen fast jag inte fick det. Och så hörde jag någon gråta. Jag såg henne. Tog henne i min famn och sprang hem. Sa jag.

- Vi får prata med om detta på akuten. Ambulansen kommer vilken minut som helst.

Efter bara två minuter kom ambulansen. Jag fick följa med i ambulansen. Men min mamma kom med bilen bakom. När vi väl kom till akuten så fick jag och mamma vänta i väntrummet, medans läkarna tog hand om den lilla flickan.

- Okej, vad var det nu som hände? Frågade mamma.

- ja, jag var ju hos Sara. Vi satt och kollade film. Och jag glömde bort tiden. Och jag beslutade mig att gå igenom skogen för att det skulle ta snabbare att komma hem. Och när jag hade kommit lite mer än halva vägen så hörde jag att någon grät. Så jag såg mig omkring och så såg jag henne, när jag kom fram till henne, så såg att hon hade stora sår i ansiktet. Så jag tog henne i min famn och sprang hem. Sa jag.

- Okej, igentligen gillar jag inte att du gick igenom skogen, men du har precis räddat en flickas liv. Sa mamma.

Efter att vi hade väntat i två timmar så kom det en läkare ut och berättade att. Hennes läge var kritiskt men hon kommer att klara sig. Hon hade förlorat mycket blod. Och de fick sy hennes ansikte.

Jag och mamma for hem efter ett tag. Eftersom att flickan var sövd och skulle inte vakna på rätt länge.

Nästa dag for jag och mamma till sjukhuset redan vid kl 8. När vi kom fram så var den lilla flickan vaken.

- Hejsan hur är det. Sa jag.

- Hej, det är väl så där. Glad att jag lever. Men jag har ont i mitt ansikte. Men vem är du? Sa hon.

- Jag heter Antonia, och när jag gick i skogen så hittade jag dig. Och såg till att du kom hit. Vad heter du? Sa jag.

- Anna heter jag. Sa hon.

- Hur gammal är du? Frågade jag den lilla flickan.

- Jag är 6 år.

- Minns du vad som hände ute i skogen?. Frågade jag Anna.

- Nej, jag minns ingenting. Sa hon.

- Var är din mamma?, frågade jag.

- jag har ingen mamma. Sa hon och snyftade till.

- Okej, men jag ska fixa en mamma till dig. Sa jag.

- Ska du hurdå? Sa hon.

Nu har det gått två år sedan jag träffade Anna. Idag bor hon hos oss. Eftersom att ingen kunde hitta hennes mamma.

Vi vet än idag inte vad som hade hänt i skogen med Anna. Men vi vet att idag mår hon bra. Och har en familj som älskar henne.